lindagrip

Hej på er,har precis druckit kaffe och snackat lite i tele med Sara,o flummat lite:) Sitter och funderar på hur jag ska rösta på söndag. Tidigare hade jag planer på att rösta på moderaterna,men på sista tiderna så har jag blivit ganska tveksam faktisk. Har diskuterat valet en hel del i skolan och har hunnit ändra uppfattning fram och tillbaka ett par gånger. Vet inte ens om jag står på Alliansens eller de Rödgrönas sida,eftersom det skiftar väldigt mycket beroende på vilka frågor det gäller. Jag skulle nog säga att jag står någon stans mitt emellan Moderaterna och Socialdemokraterna trots att de i princip är varandras motsatser,driver ungärfär samma frågor,fast med helt olika lösningar. Efter att ha sett debatten mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin så blev man ju inte klokare precis. För att vara helt ärlig så tyckte jag att Mona Sahlin känndes lite tillgjortd och fjäskig på något sätt,medans Reinfeldt hade dubbelmoral. Det är Inte lätt men har ju några dagar till att fundera i allafall. Hur jag tillslut röstar i slutändan kommer jag nog inte skriva ut här i bloggen haha :P


    

I dag valde jag att le innombords och det känndes bra

Jag hoppades på en vändpunkt i mitt liv. Jag till och med trodde på att saker skulle förändras till det bättre och kände mig förväntansfull och motiverad. Men ingen väntpunkt kom,och då är det svårt att inte tappa hoppet. Allt är bara ännu tyngre just nu känns det som. Känner mig allderles kall,och det gör ont i hela mig. Känner även någon sorts ilska över att inget går som jag har tänkt,och skulle bara vilja skrika rakt ut. Nu vill jag inte att detta ska misstolkas. Jag är ofta en glad person,som tycker om att skratta,och inte någon som alltid är ledsen. Allt i mitt liv är inte dåligt,det finns mycket som är bra också som jag är väldigt glad över . Men ibland kan der vara skönt att skriva av sig när man har en tuff period. Att skriva ner precis hur man känner. Tanken med bloggen var trots allt att den skulle vara personlig.

Har bara en sak att säga,tillvaron är koas,vet inte vad jag vill, vad jag känner,eller hur jag mår,allt är bara så konstigt och upp och ner. Vill bara dra täcket över huvudet,och slippa tänka på vissa saker,men det går ju inte :P

Ligger i soffan och funderar lite. Har ju som jag tidigare nämnt haft ångest inför att börja skolan igen. Jag har kännt att betygen inte räcker till,och att jag inte kommer att klara av de krav som kommer att ställas på mig nu det sissta året. Men efter att ha funderat lite så har jag betämmt mig för att försöka se möjligheter istället för bara problem. Ska försöka se skolstarten som en chans att förbättra mina betyg. Jag vill göra något bra utav det sissta året på gymnasiet så att jag kan känna mig nöjd och stolt sedan när jag går ut,istället för att bara känna ångest över att jag inte kämpat tillräckligt. Förra året var verkligen en katastrof. Hade ingen motivation överhuvudtaget och var borta från skolan allderles för mycket. Känner verkligen att jag kastade bort vissa betyg,visst kunde det ha varit värre,har hyfsade betyg,men när man vet att man har kapacitet att göra mycket bättre ifrån sig så är det svårt att känna sig nöjd. Nu ska det bli förändring,jag sluta att vara så lat,för ingenting kommer gratis som man brukar säga.

Har en klump magen som bara växer sig allt större vartefter dagarna går,Kan säga att det ska bli skönt att åka bort i en vecka nu. Har haft ett jättebra sommarlov hittils,men tyvärr så går ju sommaren allt för fort. När jag kommer hem sen så är det bara ca en och en halv vecka kvar tills skolan börjar. ÅNGEST! Vill inte tillbaka,men ska försöka att skärpa mig nu,och satsa mer på skolan. Känns som att det kommer hända så mycket till hösten. Börjar för det första 3:an,vilket känns helt sjukt,sen blir det massor med nya kurser,nya lärare och projektarbete osv. Sen kommer det även att bli mycket att plugga till körkortet + att det börjar bli dags att skaffa sig ett extrajobb! Men jag ska försöka att inte tänka allt för mycket på det nu,och njuta av resten av lovet istället. Två roliga grejer som händer till hösten är iaf att jag äntligen fyller 18 i september och att konståkningen drar igång igen,vilket jag längtat ihjäl mig efter,så får väll trösta mig med det iaf:)

Det finns en sorts människor som jag verkligen ser ner på. Den sortens människor som inte tar tag i sitt liv,de som inte ens orkar kämpa för något utan bara säger´´ Det är omöjligt´´ för att de inte orkar ta tag i sina problem och skapar förändring. Om man är så dum att man forstätter att skapa problem både för sig själv och sin omgivning så tycker jag faktiskt att man får skylla sig själv om folk slutar bry sig om en. Om man inte tar emot råd och hjälp från sin omgivning och inte ens anstränger sig för att bättra sig,hur kan man då tro att folk ska fortsätta att finnas där. Tycker det är synd att en person som jag tidigare sett upp till sjunker allt lägre i mina ögon. Hur ska man kunna ta någon på allvar när personen säger en sak men gör en annan. det räcker inte bara med ord och löften,ett löfte måste visas i handling för att det ska ha något värde.

Något jag har funderat på är hur hur man uppfattas utav människor som inte känner än så väl,med tanke på att man själv har förutfattade meningar om människor man träffar varje dag. Något som är intressant är att det man tror om en person ofta visar sig vara helt fel när man väl lär känna personen. Tänk hur spännande det hade vart att se på sig själv ur någon annans ögon. Sen skulle det också vara kul att få veta orsaken till att de tror att man är på ett visst sätt. Om det kanske har med utseéndet att göra eller ett beteende.
Bara en tanke eftersom det är ganska ofta jag får höra från folk att deras första uppfattning om mig är väldigt olik den uppfattning de får när de sedan lär känna mig.